Personifikation betyder att något icke-mänskligt framställs som en person, så att det handlar, talar eller har en avsikt. När solen ler mot oss är det inte ljuset som beskrivs rakt, utan solen som får en mänsklig handling. Den handlingen är hela greppet.
Du känner igen det genom att fråga vem som gör något i meningen. Om svaret är en sak, en kraft eller ett begrepp, och verbet är något en person gör, läser du personifikation. Resten av genomgången visar hur du håller isär det från en ren känsla i tingen och från en metafor.
Vad personifikation är
En person kan le, jaga, lova, vägra och bestämma sig. En sol kan inte le på riktigt. När texten ändå skriver att solen ler lånar den en mänsklig handling och lägger den på solen. "Solen ler mot oss" gör solen till någon som möter oss, inte bara till ett ljussken. Det är personifikation.
Samma sak händer när klockan jagar oss, när staden sover eller när hoppet vägrar ge sig. Klockan får en avsikt, staden får ett mänskligt tillstånd, hoppet får en vilja. "Klockan jagar oss" är tydligare än "klockan går", för går kan beskriva visare, medan jagar är något en person gör.
Personifikation är en av de stilfigurer som flyttar en mänsklig roll till något som inte har en. Om tiden jagar har någon för lite tid. Om solen ler är stämningen vänlig. Handlingen pekar på läget, även om aktören inte finns på riktigt.
Personifikation och besjälning
I många klassrum skiljer man på två närliggande grepp, och det är värt att kunna som läshjälp. Personifikation gör tingen till en person. Besjälning ger tingen liv eller känsla utan att de blir en full person. "Vinden suckar" är det vanliga exemplet på det senare: vinden får en känsla, ett ljud som liknar en suck, men den blir inte någon som talar, beslutar eller har en plan.
Gränsen är mjuk, och många läroböcker använder orden om varandra. "Vågorna vilar" kan kallas både besjälning och en svag personifikation, beroende på boken. Det viktiga när du läser är inte etiketten i marginalen. Det viktiga är vad texten faktiskt ger tingen. En suck är en känsla. Ett leende riktat mot oss, eller en jakt med ett mål, är en persons handling. Stanna där.
Inget i den här genomgången säger att ett prov ber dig dra den gränsen. Använd skillnaden när den gör meningen tydligare, och släpp den när orden i din bok redan blandar ihop dem. Du blir inte säkrare av att gissa vilken term en lärobok skulle ha valt.
Personifikation är inte en metafor
En metafor säger att en sak är en annan. "Livet är en resa" betyder inte att livet packar en väska och går. Den säger att livet liknar en resa: det har start, väg och mål. Likheten är greppet. Personifikation gör något annat. Den låter tingen utföra en mänsklig handling, utan att påstå att tingen är en människa.
"Solen ler mot oss" säger inte att solen är en människa. Den säger att solen gör något en människa gör. "Tiden är en tjuv" är däremot en metafor, för tiden sägs vara en tjuv. "Tiden stjäl kvällen" lutar åt personifikation, för tiden utför stölden. Ibland samsas greppen. "Tiden är en tjuv som stjäl kvällen" har både är och en handling. Då kan du nämna båda, men börja med det ord som bär mest: är pekar på metafor, verbet pekar på personifikation.
Förväxla inte heller med allitteration. Allitteration upprepar ett begynnelseljud, som v i "Vinden viskar i vassen". Det greppet säger ingenting om ifall vinden är en person. En mening kan göra båda, men det är två frågor: vilket ljud kommer igen, och vem handlar?
Tabellen är en läshjälp, inte en nyckel som varje lärobok skriver på samma sätt. Rad tre är den mjuka gränsen. De andra raderna är tydligare: antingen handlar ett ting som en person, eller så sägs en sak vara en annan.
